En av mina favoritböcker av Stephen King är Desperation, en av få böcker som faktiskt håller ihop ända in i de sista sidorna. Många gånger är det som att King tappar gnistan med bokens handling, tappar lusten och låter ett deus ex machina utgöra slutet. All spänning som byggts upp under bokens gång slutar plötsligt vid exempelvis en exploderande värmepanna (the Shining) och då blir det så ...rumphugget. Men inte i Desperation!
Just nu visas en filmatisering av Desperation på kanal 5 och än så länge lever den upp till boken. Fingers crossed att det inte blir ett typiskt King-slut!
4 kommentarer:
Håller med, en av Kings bästa. Har för mig att filmen inte var lika bra (men de är de väl sällan!)
Det är lite märkligt, det där. Alla filmatiseringar som King själv är inblandad i blir alltid så oerhört "pajiga" (Thinner, Pestens tid), medan de andra oftast blir väldigt bra (the Shining, Nyckeln till frihet).
Om man bortser från de usla specialeffekterna i slutet (då Marinville ska spränga gruvan) så var filmen bättre än förväntat! Inte lika bra som boken förstås (finns det någon film förutom "Den enfaldige mördaren" som varit bättre än boken den baseras på?), men ändå bra.
...Och de filmer som blir bra insisterar han att sedan göra en sämre version av (miniserie av The Shining).
Att det blir pajigt när King är involverad är kanske för att den gode King är trots allt lite... well, pajig. "Den litterära motsvarigheten till en Big Mac" som någon recensent uttryckte det - smakar gott, lätt att äta, man vet vad man får. Hans stora styrka är väl inte direkt finess och finslipning, utan just hans förmåga att få en historia att byggas upp och flyta på och att få läsaren engagerad, något man kan avundas honom.
Jag gillar för övrigt hur många av hans manliga karaktärer som är författare från en liten småstad (oftast Maine)!
Visst berodde nyinspelningen av the Shining (med Rebecca De Mournay och Stephen Weber, blä) på att King var missnöjd med att Kubrick lagt till saker i handlingen? (samt bytt ut det katastrofala värmepanne-slutet, tackochlov).
Oj, den där Big Mac-liknelsen var verkligen huvudet på spiken! Skönheten i skönlitteraturen är verkligen inte Kings starka sida, men å andra sidan tycker jag att det är en "don't shoot the messenger"-situation - sättet han skriver överspeglas av vad han skriver om, för precis som du säger så kan verkligen bygga upp en historia.
Jag har läst någonstans att han använder sig av författare från Maine som huvudkaraktärer eftersom han själv är en sådan och att det därför blir mest verklighetstroget (logiken i det då han skriver om övernaturliga saker kan ifrågasättas).
Jag vet inte om du har lagt märke till hur de svenska översättningarna av hans böcker innehåller sanslösa mängder av ordet "fnoskig"? Det gör mig GALEN.
Skicka en kommentar