För inte så länge sen var det trettio grader kallt, täckbyxor var en del av den dagliga outfiten och ett ansikte lika stelt som Chers var mer regel än undantag. Nu går det plötsligt att slopa byxorna helt för att strutta runt i sin fluorescerande blekhet om lusten faller på. Det känns inte särskilt "apriligt" att gå omkring i shorts och linne (och surrealismen i att löpträna i den munderingen i april kan inte ens Dali mäta sig med), men likväl är det vad almanackan visar: 24 april. Hör inte sommarvärme sommaren till? Brukar våren vara så här tidig? (Är våren tidig?)
Tiden känns krokig, som om den först böjts för att sedan slarvigt brytas tillbaka. Som en cirkel som blivit oval, typ. Skevt. Så här snabbt och långsamt gick inte tiden förut. Då var den kontinuerlig men nu är den oberäknelig. Inte i absoluta tal förstås, sekunderna och minuterna är lika långa som vanligt, men det känns annorlunda. I realtid känns en minut evighetslång bara för att i ett tillbakablickande susa fram som en blinkning. Dels det här med att det var oktober igår och plötsligt april idag (har jag legat i dvala?), dels också det här med åldern.
Jag fyller snart 24, i alla fall enligt mitt födelseattest. Snart 24, men jag känner mig inte en dag äldre än 22, ja inte heller en dag äldre än 17 om jag ska vara ärlig. Och det går inte, man kan lika lite samtidigt vara 22, 17 och snart 24 år som man kan befinna sig på två platser samtidigt (enligt tidsresornas "farfarsparadox"). Det går inte.
Tiden väntar inte på någon och om jag tror mig vara 22 och 17 medan jag IRL snart är 24, så måste jag inse att den obönhörligen rusar ifrån mig. Skulle jag försöka mig på att vara metaforisk skulle jag påstå att tiden är som sirap; sin seghet till trots håller den på att rinna mig ur händerna och det där kletet som lämnas kvar, det är livet.
Sticky Fingers.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar