Vulken - ett socialt träningsläger

Idag har jag varit i Åsele för att besöka Arbetsförmedlingen. De är alltid väldigt trevliga på Arbetsförmedlingen och det borde därför inte kännas särskilt jobbigt att besöka dem. Men det gör det. Jag får alltid känslan av att ordet LOSER stämplas i pannan på mig då jag närmar mig dörren och därför känns avståndet mellan bilen och dörren som en evighetslång golgatavandring. Känslan blir inte heller bättre av att de andra arbetslösa som också är där alltid består av kvinnor med mörka röster som klär sig som män och män som visserligen klär sig som män men som pratar med kvinnoröster [sic!].

Det är förstås nonsens och bara ännu en av mina EGENHETER, men det är en sådan fruktansvärd anspänning att vara där, ungefär som att sitta inne i dressinen i sista omgången av På spåret, typ.

Jag hade andra ärenden också, då jag ändå var i Åsele. Jag skulle köpa ett nytt däck till bilen, så därför hamnade jag hos den lokala vulk-firman.

Inne i butiken luktade det gummi och väggarna täcktes av demo-fälgar. Där fanns två stolar, en kaffeautomat och mängder med skvallertidningar. Jag satte mig på en av stolarna och väntade på att någon ur personalen skulle komma in från verkstaden. Plötsligt hördes det karaktäristiska ljudet av en motorburen ungdom som petat hål i ljuddämparen. Det var i varje fall vad jag trodde att det var, tills jag tittade ut genom skyltfönstret och såg att ljudet kom från en rostangripen Saab 99 och att föraren var en äldre dam.

Damen slungade upp dörren till butiken och stegade bestämt rakt in i verkstaden. Efter en liten stund kom hon tillbaka och satte sig i den andra stolen. Hon började prata:

Tant: Det är hemskt att man ska vara tvungen att byta däck stup i kvarten!
Jag: Jo
Tant: Det är nåt fel. Någonting är snett så att däcken slits snett. De slits mer på sidan än i mitten.
Jag: Då är det nog något fel i framvagn... (blir avbruten)
Tant: Och dyrt är det också!
Jag: Jo
....
Tant: Men det är ju fint väder i alla fall!
Jag: Jo
Tant: Soligt och fint!
Jag: Jo, men bara inte våren har kommit för tidigt så att sommaren stannar av. Så här brukar det ju inte vara i april.
Tant: Nä, det är majväder det här!
Tant: Och inte går det att pimpla heller! Isen har redan rivit och jag som brukar vara farlig på att fiska på våren. (för eventuella icke-norrländska läsare: farlig = att göra något ofta)
Jag: Jo, det är lite tråkigt
Mekaniker: Nu är bilen klar!

Tanten reste sig upp och började gå mot dörren, men just innan hon passerade tröskeln vände hon sig om och sa "Hej då!" till mig.

Och med en rivstart från den roströda Saaben försvann min nyfunna vän...

Förutom ledan av att känna sig som ett misslyckande då jag besöker Arbetsförmedlingen är en annan av mina EGENHETER att jag försöker försvinna i sociala situationer. Jag försöker så långt det går att förneka min existens, jag bläddrar i en tidning eller sitter bara helt stilla och tittar in i en vägg. Allt för att slippa den eventuella vådan av att "ursäkta, jag hör inte så bra". Och det fungerar oftast. Men inte idag då tanten förvandlade mitt vulkbesök till ett socialt träningsläger.

Är det en utdöende sak, det där tvånget som den äldre generationen har som gör att de alltid måste vara sociala?