När jag gick i nionde klass brukade jag gå till ungdomsgården, "UG", på fredagskvällarna. Jag vet inte varför, men det kändes alltid lite jobbigt att gå dit. Det var aldrig tråkigt eller så, men ändå var det någonting som bar emot. Därför brukade jag "grunda" med att titta på tv en stund innan jag slutligen släntrade dit, typ som man numera gör med öl för att förbereda kroppen inför starkspriten (eller vice versa, om man är av mindre känslig natur). Först brukade jag se Nollor och nördar på kanal 5 och sen halva Så ska det låta på SVT och sen, när klockan närmade sig 20.30 och jag hade fått min dos av amerikansk tonårsångest och Harrysonsk fryntlighet, snörde jag på mig skorna.
Nollor och nördar (eller Freaks & Geeks som den egentligen heter), är verkligen en bra serie. Då, i nionde klass, tyckte jag att den var bra för att det var en lagom blandning mellan drama och komedi. Lättsmält och lågmält, på samma sätt som Flight of the Conchords (den lågmälda humorn är gravt underskattad!)
Under min första termin på universitetet återupptäckte jag serien då jag märkte att jag hade den på en extern hårddisk (hur den kom dit är höljt i dunkel och har absolut inget med något illegalt att göra) och då var det förutom lågmäldheten också detaljerna som charmade mig. De små sakerna. Som att Shia Leboeuf gör ett gästspel eller att de använder Rolling Stones som exempel på att rocken är död ("Even the Stones are disco now, haven't you heard 'Miss You'?", typ) eller att killen som spelar Goldberg i Mighty Ducks-filmerna har en roll.
Idag, när jag gick igenom några gamla hårddiskar, hittade jag serien igen. Lycka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar