Descartes (som frös ihjäl i Sverige) hävdade en gång att: "Jag tänker, alltså finns jag". Det är förstås ett bullet-proof argument: om jag kan tänka att jag finns så innebär det per definition att jag finns. Existensberättigande at it's prime, typ.
I det moderna samhället, där människans existens tycks avgöras av massmedial uppmärksamhet, är det inte lika enkelt. Men det är förstås väldigt populistiskt att tänka (häh!) så. Istället borde man i dagens samhälle kunna motivera sin existens genom att andra människor tänker på dig. "Mind you" som engelsmännen säger.
Varför denna kvasi-filosofi? Ikväll uppstod en situation där jag funderade om jag fanns, om personerna såg mig.
På IKSU, under tiden som jag väntade på Tobias, satt jag i en fåtölj. Vid fåtöljen fanns ett bord. Ett par, en kille och en tjej, kom gående. De stannade till vid bordet där jag satt. Killen ställde ifrån sig en vattenflaska på bordet samtidigt som tjejen sa till killen "Känn här!" och tog sig själv på nacken. Killen strök då över tjejens nacke och det hela avrundades med en kyss dem emellan (som kan ha varit passionerad, jag såg inte eftersom jag försökte vara upptagen med att fippla med telefonen).
Allt detta utspelades alltså mitt framför ögonen på mig. Call me old fashioned för att jag liksom skruvade mig obekvämt i fåtöljen då dessa människor bedyrade sin kärlek för varandra. Men de kan ju inte ha SETT mig. Jag måste ha gjort så lite väsen av mig att jag befann mig på existensminimum och att de helt enkelt inte la märke till mig. Till saken hör att det fanns flera bord bredvid där jag satt och vid dessa bord satt ingen.
Missförstå mig rätt nu, kärleken är blind och allt det där, men jag och mina Kramer-byxor är knappast osynliga.
...eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar