Vårkänslor

Det SÄGS att sättet solljuset träffar ögonen påverkar kortisolproduktionen, får oss att bli piggare och att det är anledningen till vad som kallas vårkänslor. Det SÄGS också att det finns ett romantiskt skimmer över det romantiska skimmer som vårkänslorna SÄGS orsaka.

Idag var jag och AT och tränade på brandstationens provisoriska gym. Gymmets fönster vetter mot avfartsvägen till riksvägen och en stor del av all genomgående trafik passerar utanför fönstret. Uppe i skogen, bortom avfartsvägen men fortfarande inom synhåll från fönstret, ligger en gata som var tänkt att bli ett nytt bostadsområde, men som avstannade vid en asfalterad väg. På denna gata, som ligger ungefär 300 meter från fönstret, stannade en bil till idag. En vit bil som vi inte sett tidigare. Ur bilen klev två personer och en hund. Den ena personen var en man (tror vi), men honom lämnar vi därhän.

Den andra personen var en kvinna, tror vi i alla fall. På 300 meters håll var det svårt att se. Men personen rörde sig kvinnligt och då antog vi genast att det var en kvinna och då vi ändå antog saker så antog vi också att det var en attraktiv kvinna (i det allra minst manschauvinistiska och objektifierande sättet naturligtvis).

Från min plats bakom fönstret och med 300 meters betryggande avstånd tyckte jag mig också se att det var en kvinna som gillade Rolling Stones, Twin Peaks (!), country, Ballerinakex, litteratur och regn i April och varför inte? Någon annanstans än i fantasin bör väl en sådan kvinna kunna existera? Missförstå mig rätt nu, jag försökte inte bygga upp vad som i stalkers fikonspråk skulle kunna kallas ett "långdistansförhållande" (en gammal problematik), men i ett rus av det som SÄGS vara vårkänslor kan man väl få låta tankarna sväva iväg?

Av alla byar i världen var hon tvungen att rasta hunden i min (för att parafrasera Casablanca).