Idag var jag nere på stan tillsammans med mamma som skulle handla en blombukett. Jag hade inte så mycket annat att välja på än att följa med in i butiken och väl där inne kände jag mig konstig. Jag kände mig som Coca Cola-flaskan som dimper ner från skyn i filmen "Gudarna måste vara tokiga". Inte ens killen i Narnia som kryper in i garderoben och kommer ut i en främmande värld kan ha känt sig mer bortkommen än vad jag var.
Den där känslan av att vara helt fel person på helt fel ställe gav mig svindel. Kroppen kändes plötsligt lätt som en fjäder och jag tycktes sväva ovanför mina egna tankar. Fanns jag på riktigt? Kunde jag existera bland alla gamla tanter med tulpaner och all denna blomsterdoft? I vad som kändes vara en evighet stod jag blickstilla mellan kassan och en korg med blomjord för orkidéer och försökte greppa, omfamna, denna obegriplighet. Hur jag än vred och vände på det kunde hjärnan inte ta in allt: djungellukten, det dekorativa påskriset, trädgårdsgrodorna i porslin och de hjärtformade prydnadsstenarna. En omöjlighet.
Den där upplevelsen tidigare i veckan har väckt existensiella grubblerier, to say the least...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar