ROTBLÖTA

Då jag vaknade imorse hade jag fortfarande sockarna på mig. Jag låg raklång i sängen, ovanpå täcket. Det om något är ett bevis på att jag hade roligt igår, kanske lite för roligt till och med då sömnen överrumplade mig mitt i avklädningen. Men roligt var det!

Det bästa med kvällar som den igår är de "snillen spekulerar"-ögonblick som uppstår, diskussioner om stort och smått. Som då Tobias skulle förklara skillnaden mellan kall och varm fusion för mig, eller då Maria berättade om Alex Schulmans rödvinsteori, eller då jag försökte förklara varför countrymusik är så bra (men ingen lyssnade).

Vi grillade (finns det något som smakar bättre än säsongens första entrecote?) och vi drack (finns det något som smakar värre än säsongens första tecila?). Det ena mer än det andra, vad det skulle visa sig.

Kvällens drinklek bestod av en snurrande pil, som när den stannade pekade på den som skulle dricka. Påfallande ofta tycktes pilen peka på mig, som om jag hade en särskild magnetism (kanske samma som gör att röken alltid blåser mot mig då jag grillar?). Det var som ett aldrig sinande shots-race från helvetet.

Och sen kom whiskyn fram...

Mitt forna studentlivs härdning av sprittarmen har sedan länge försvunnit och det märktes med all önskvärd tydlighet igår då spriten slog som hammarslag. Det var som om tankarna susade iväg i svindlande hastigheter och att munnen i sitt försök att förmedla allt stockade sig och sluddrade.

Jag gick ut en stund för att slå en drill och späda ut spritångorna med Umeås famösa friska luft. Jag släntrade ner till den närliggande älven där jag först vattnade buskaget och sedan satte mig på en parkbänk. Månen speglades i vattnet som i en sån där pastischartad landskapsposter för 20 kronor och jag slogs av tre tankar i snabb följd: 1. Var det såhär Otis Redding menade då han sjöng "Sittin' on the dock of the bay"? 2. Kan sättet månen speglas i vattnet vara det vackraste jag någonsin sett? 3. (Som en direkt effekt av de två föregående tankarna): Nu ska jag inte dricka en droppe till ikväll.

Då jag kom tillbaka från parkbänken började jag förbereda mig för att gå hem. Men först kände jag det sentimentala tvånget att påtala hur sällan det är som vi ses allihop, att vi träffas på tok för sällan. Så då gjorde jag det - in absurdum. Jag upprepade det gång på gång på gång för JT och Tobias. Men faktum kvarstår: VI BORDE UMGÅS MER! Det är trots allt bara tio mil och inte en hel kontinent mellan oss.

Sen gick jag hem. Jag gick bredbent med prövande steg, osäker på om tyngdlagen också fått för mycket innanför västen och därför skulle bete sig oberäkneligt. För att (återigen) låna en textrad från Fasadgränd: "Han kände sig så onykter att han trodde att han upphävt gravitationen. Om han skulle ramla nu, så skulle han ramla ut i rymden". Så kändes det.

Då jag gick tänkte jag på kvällen som varit och funderade i mitt vanligtvis stilla - men nu brusiga - sinne om inte den där jakten på promille, triggad av gemenskapskänslan, i själva verket är en jakt, ett sökande, efter ord och handlingar för att uppskatta varandra.

Med den inbyggda GPS som onyktra människor tycks tillskansa sig vid en viss promillehalt hittade jag hem utan problem, trots att jag var på ett ställe där jag aldrig varit förut.

(Om någon av de inblandade läser detta så vill jag tacka för en trevlig kväll!)