Jag läste en textrad i en blogg som jag tyckte var ganska fin, textraden alltså: "Man vet att man blivit gammal när ens ungdom börjar glittra".
På senare tid har jag mer och mer börjat tänka tillbaka på den tiden då jag var yngre. Än hur man vrider och vänder på det så är jag på inget vis gammal, inte ens med stenåldersmått mätt, men ändå så kan jag komma på mig själv med att tänka på sånt som var. Den där textraden talade om ungdom, men eftersom jag fortfarande är en ungdom så är det barndomen som återkommer. En möjlig flasköppnare till dessa återblickar skulle kunna vara den där listan från i vintras. Med flasköppnare menar jag förstås inte något i stil med Pandoras ask eller så.
Jag hade en mycket fin barndom, men ibland undrar jag om den inte glorifierats i efterhand. Som om barndomen bestod av kol och nu har komprimerats till diamant, för oh, så den glänser.
Det finns ett begrepp inom psykologin som heter Infantil amnesi som innebär att ett barn inte kan minnas något från det att de var yngre än fyra år och att alla minnen dessförinnan bara är sådant som vi har fått återberättat i efterhand och därför applicerar som verkliga minnen. Men borde den termen inte också gå att använda på den där selektiviteten som gör att vi bara minns bra saker och, i vissa fall, också förskönar minnen från barndomen?
Det kanske är så att jag drar för stora växlar av min egen barndom, att jag gärna vill minnas mig själv som lite smartare än vad jag egentligen var. Jag var trots allt ingen Mozart som glimrade och därför är det dumt att tänka på det eftersom det oundvikligen leder till besvikelse. För om man tänker på vad man blivit och vad man hade kunnat bli (som jag gjorde tidigare) så är det just det man blir. Besviken.
(...och skulle Frank Sinatra mot förmodan komma fram bakifrån en kuliss och ropa "Send in the clowns!" och allt skulle visa sig vara ett skämt, då, DÅ, ska jag luta mig tillbaka mot min barndom och hytta med näven mot den begåvning som någonstans tappades längs vägen).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar