Det var ett tag sen, IKSU. Long time no see, skulle man kunna säga.
Det var länge sen sist som jag tränade tillsammans med Tobias och eftersom tiden inte respekterar mig så pass mycket att den står stilla där jag inte är (yet...) så hade saker och ting ändrats. Några maskiner hade bytts ut och där fanns nya hantlar och hantelställ och Tobias hade börjat träna i shorts (troligtvis för att framhäva sina "Glenn Hysén"-vader). Förändringens vindar och allt det där.
Själv är jag inte riktigt shortskompatibel, inte gymklädeskompatibel heller för den delen. Jag är inte så mycket biff som beef jerky, lite seg och senig sådär. Därför kan jag inte ha gymklädesmärket GASP - jag fyller inte ut kläderna på ett bra sätt. Min kropp är mer lämpad för att ha en lite för stor t-shirt med något skogsbolags logotyp instoppad i ett par byxor som är lite för korta - en outfit med stänk av öststat. Därför tränar jag istället i vanliga träningskläder, som är så vanliga att ingen annan har likadana (det stör mig dessutom att mina träningsbyxor ständigt är lite för korta, vilket gör att jag känner mig som Kramer i Seinfeld).
Innan jag slår knut på mig själv i en diskussion om gymkläder övergår jag istället till det som inlägget egentligen skulle handla om: min kärlek till IKSU.
Björn Ranelid sa en gång i Let's Dance något i stil med att han kände sig yster som en kalv på grönsommarbete och det är så IKSU får det att kännas. IKSU är för mig vad expanderpluggar är för Ernst Kirchsteiger.
Åh, så jag har saknat det, att träna där. Så fort den där agorafobin, som många människor samlade på samma plats medför, lagt sig kändes det som att komma hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar