Skulle man peka på en specifik karaktärssvaghet hos mig så är det oförmågan att säga nej. Om jag blir tillfrågad om någonting, och den som frågar står mittemot mig, kan jag för allt smör i Småland inte säga nej. Det går inte, det händer något som gör att hjärnans beslut hinner ändras på vägen genom stämbanden.
Som nu, då jag egentligen slutat jobba. På grund av anledningar som finns att läsa längre bak i bloggen (ett sneaky sätt att pusha för gamla inlägg, eller hur?) hade jag sett fram emot den välsignade ledigheten/arbetslösheten i flera veckor. Jag hade längtat och trängtat, så vad gör jag sista arbetsdagen då arbetsgivaren frågar om jag inte kan stanna ett par dagar till? Jo, "Självklart! Ett par dagar kan jag jobba" var vad jag svarade, trots att varenda cell i kroppen skrek "DON'T DO IT ALBIN!" (med versaler och allt).
Det är som i Bioshock där den dystopiska stadens skapare, Andrew Ryan, tvingar spelets huvudperson att utföra saker mot sin vilja genom att yttra kodfrasen "Would you kindly?". Genetisk betingning gör då att huvudpersonen dansar efter Ryans pipa. Även om det inte handlar om någon genetisk programmering i mitt fall (bortsett från den där fördömda inrotade artigheten) så är problematiken densamma - det känns som att jag styrs av en yttre kraft som hindrar mig från att göra som jag själv vill.
Så istället för att avnjuta sovmorgon tvingas jag istället återvända till dammsugartillverkningen.
Ridå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar