Bland det värsta jag vet är att vänta på någon. Själva väntandet i sig är inte så farligt, förutsatt att jag får vänta i enskildhet. Om jag får sitta ensam i ett rum kan jag vänta hur länge som helst, men om jag däremot måste vänta bland folk blir jag med ens rastlös.
Idag var det så, på IKSU, då jag väntade på Tobias. Vi hade kommit överens om att träffas en viss tid, men det hade kört ihop sig för Tobias som meddelade att han skulle bli sen. Så jag fick lov att vänta. Som jag nämnde tidigare så är det inte väntandet i sig som är jobbig, det är väntans rastlöshet. För rastlöst, det är vad det är, då man sitter i stillhet medan alla andra rör sig.
Jag klarar inte av den där rastlösheten och jag klarar framförallt inte av att sitta rakt upp och ner och vänta med mycket folk omkring mig. Då känns det som att folket tror att jag sitter och tittar på dem, som om jag inte alls väntade på någon utan bara satt där och tittade (ett ständigt återkommande problem). Därför vill jag se sysselsatt ut; jag fipplar med telefonen eller lusläser ett reklamutskick som någon lämnat. Jag gör vadsomhelst som får mig att se upptagen ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar