"Det gick åt helvete helt enkelt, mer än så behövde egentligen inte sägas.
Han hade varit borta över helgen och när han kom tillbaka var en stor bit av hans värld borta. Han hade alltid trott att förlorandet av någon eller något som man älskade skulle framkalla starka reaktioner, att man skulle kasta saker eller sjunka ner på knä och vråla. Men nu fann han sig med att bara stå där, matt, på gränsen till apatisk. Armarna hängde längs sidorna, slappa, och en djup suck trängde igenom honom.
Helvete.
Helvetesjävlasatan.
Allt var åt helvete och dessutom snöade det.
I snön, den första snön för året, syntes släpspår. Det var två stora och breda, förövarens, och två små och smalare, offrets. Spåren gick från gårdsplanen och fortsatte ut mot en cykelbana. Ett hopp tändes inom honom. Hjärtats puls rusade och han rusade efter. Han följde spåren, halkade i slasket och landade hårt på ena knät. Vassa gruskorn skar in i honom på ett som bara spädde på den uppblossade vreden, en vrede som dessutom blev starkare av att gruskornen troligtvis förstört hans nya långkalsonger.
Han försökte intala sig att han måste lugna ner sig, ingenting blir bättre av att brusa upp. Han måste tänka klart, det är hans enda hopp. Lugna ner dig lugna ner dig lugna ner dig. Det enda det åstadkom var ett mantra som ytterligare drev på benens rytmiska trummande mot cykelbanan.
Tanken på att koncentrera sig på att koncentrera sig uppslukade honom och gjorde att han missade att spåren lämnade cykelbanan och svängde in på vägen. Han stannade, eller försökte i alla fall. Även om hjärnan bestämt sig för att sluta springa fortsatte benen trumma ett ögonblick. Han föll, igen, och troligtvis gick långkalsongerna sönder, igen.
På vägen hade bilarna utplånat alla spår efter förövaren. Kvar fanns bara slask och grus. Han stod kvar, kisade med ögonen och försökte med blotta viljestyrkan tvinga fram en bild av vart spåret kunde ha tagit vägen. Han försökte visualisera brottsplatsen.
Koncentrationen bröts plötsligt av en bils tutande. Reflexmässigt svarade han med att visa bilisten hur man pekar med långfingret mot himlen. "Ta och stoppa upp det där fingret i Mumindalen, hörru!" skrek personen, som visade sig vara en tant, innan hon drog iväg med slask sprutande från stänkskärmarna.
Han stod kvar, med en själ lika trasig som hans långkalsonger.
Någon gång, tänkte han. Någon gång ska jag hitta dig som stal min cykel.
Jag ska hitta dig och döda dig".
--------
Ja, ungefär så var det då min cykel blev stulen hösten -08. Helt apropå årets första snö alltså...
Peggan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar