Den absoluta höjden av lathet måste vara att förkorta namn i skrift. Jag har sett det både i bloggar och på Facebook och det brukar ofta vara något i stil med "Idag har jag och U varit ute på galej". U? Anta att personen egentligen heter Ulf, då har två bokstäver sparats in och vad ska skribenten göra med den tidsbesparing som dessa två bokstäver innebär? Slå ett extra hjärtslag?
Det ligger en sådan enorm slapphet i att korta ner ett namn, det liksom förringar personen i fråga. Om det är frågan om en mystifiering av personen vars namn ska kortas ned, varför då inte kalla denne för " mr/mrs X"?
Det borde vara snudd på ett brott mot de mänskliga rättigheterna att decimera en människa så till den grad att denne enbart är en bokstav från att upphöra att existera. Visst, låt gå att det är en VERSAL, men gemene (häh!) man ska inte behöva nöja sig med det. Om man avsäger sig rätten att kräva hela sitt namn i sajberspejs så kan man lika gärna göra som Prince och döpa sig till en symbol.
Prince alltså, eller P som vissa skulle kalla honom.
4 kommentarer:
Tror att det i 99 % av fallen handlar om mystik, inte lathet.
Men mystiken blir ju obefintlig då den första bokstaven i personens namn anges!
Det kan vara så, att man vill att den innersta kretsen ska veta vem/vilka man syftar till, men samtidigt vill lämna resten av världen svävande i lycklig ovetskap om detsamma.
Det kan ibland kännas mer privat att låta bli att skriva ut hela namnet. Det är en markering som, läs och häpna, faktiskt dessutom kan ha med respekt att göra och är alltså då långt ifrån en gemen (häh! #2) handling.
Decimerar jag mig själv nu när jag (på förekommen anledning) kommenterar som en versal, om än länkad?
Mer än om jag skriver anonymt? Då existerar man ju verkligen inte, om man ska gå efter kriteriet att man endast är en bokstav ifrån att upphöra att existera när man benämns med en versal. Tomheten kommenterar, liksom.
Som Voltaire sägs ha uttryckt det: "Jag håller inte med dig [...]" osv.
Skicka en kommentar