Alltså, det finns ett djupt storhetsvansinne över Stallones planer. Det fina med Rocky (och till skillnad mot efterföljarna II, III, IV, V och Rocky Balboa) är ju att det ligger en viss möjlig verklighet i hur en ordblind slugger, som livnär sig som skuldindrivare, får en once-in-a-lifetime möjlighet att agera sparringpartner mot en världsmästare som tänker mer på PR än matcher. Diskbänksrealism.
Musikaler däremot är, som alla vet, en genre för övertydligheter. Det finns inga ondare människor än musikalskurkarna, de är så överdrivna i sin orimliga "Bläckplumpen"-elakhet att de endast kan existera på en Broadway-scen eller i en serietidning. På samma sätt är det ingen som är snällare än den goda killen i en musikal. Det är svart och vitt, helt utan gråzoner, och därför helt orealistiskt.
Även boxning kräver ett visst mått av realism. Ett slagsmål som är på låtsas kallas wrestling (vilket jag alltid inne i huvudet uttalar som "wrassling" med amerikansk sydstatsdialekt) och det är väl ungefär den standarden man kan förvänta sig på boxningsscenerna i den tilltänkta musikalen.
Som en fajting-scen i West Side Story, typ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar