Igår träffade jag en kvinna som ville titta på ett rum och trots att hon bara befann sig i rummet i tre minuter så luktade det cigaretter resten av dagen. Hennes tobakskarisma stannade liksom kvar och satte sig i väggarna. Osynliga, men nikotingula tapeter.
Det märktes att hon rökt väldigt mycket och väldigt länge, hennes röst var som hämtad från en Marlboro-reklam och hade samma karga raspighet som en vindpinad bräda. Om spontan självantändning skulle drabba henne, så skulle hennes tobaksimpregnerade kropp åstadkomma passiv rökning motsvarande fyra cigarettpaket för varje invånare i ett helt samhälle.
True story
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar