I fredags skulle jag åka till Lycksele i ett ärende, men ungefär samtidigt som jag skulle dra iväg blev Fredrika strömlöst. Gryningen blev ett enda långt jävla mörker och långa jävla mörker, det gillar inte vissa samhällsfunktioner i byn, så därför var jag tvungen att åka iväg och starta ett elverk innan jag kunde dra vidare mot Lycksele.
Elverket stod i ett skjul och bolmade igång med ett moln av dieselrök. Jag stod där i avgasdimman, i mina bästa gå-bort-kläder, och kände mig som en av soldaterna i slaget vid Lützen. Jag var en ofrivillig karolin utan uniform, fast i en dimma då jag egentligen ville vara någon annanstans.
Då skjulet vädrats ur hade kläderna redan dragit åt sig av dieselröken, så när jag satte mig i bilen igen luktade jag som maskinrummet i en finlandsfärja. Om t-shirtar som säljs på sommarmarknader räknas som en tillförlitlig källa så är det så karlar ska lukta, "Riktiga män luktar diesel" proklamerar de klämkäckt.
Det som började med den där olyckshändelsen då jag kapade mig i benet med motorsågen och den medföljande undanflykten om att "riktiga män rakar benen med motorsåg" fortsatte med den andra olyckshändelsen, den med "riktiga män filar naglarna med vinkelslip" och har slutligen mynnat ut i "riktiga män luktar diesel".
En macho-odyssée i tröjtryck är över.
Men den är oerhört löjlig egentligen, den där stereotypiseringen av vad som är maskulint och inte. Det är inskränkt och barockt, en eftersläpning från forna tiders vikingar (och nej, här pratar vi inte Christer Sjögren).
Jag använder det bara som en hävstång för att skapa effekt av mina egna klantigheter, men det finns ju faktiskt män (påfallande ofta norrlänningar) som lever sina liv som slavar under dessa t-shirtars tryck. Såna som försöker uppnå en självbild av "John Wayne möter Sixten Landby" och som strävar efter ett sedan länge utdött ideal. Moderna dinosaurier.
Störtlöjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar