När Lego-mannen kom till byn

Bild från amerikansk nyhetsartikel:

Dramatisering:

"Redan innan han öppnade ögonen insåg han att någonting var fel, så därför lät han bli. Det kunde bero på skränandet från fiskmåsar i fjärran eller sättet hur tröjan klibbade mot kroppen, eller så var det hur byxfickorna tycktes vara fyllda av sand, oavsett vilket så var det något som inte stämde. Kallt var det också. Och blåsigt.

Han fortsatte blunda. Egentligen fanns det två alternativ: att fortsätta blunda och hoppas att John Blund tog med honom på ett annat äventyr eller att öppna ögonen och... Äsch, han fortsatte blunda.

Någonting flög tätt förbi honom och den plötsliga vindpusten tvingade upp ögonen. Trots att det inte var särskilt ljust ute kisade han. "Måsjävel!", stämbandens försök att omvandla den hetsiga tanken till ord åstadkom bara ett klickande. Så jäkla typiskt, här låg han dyblöt och flöt bland vågorna medan halsen var torr som fnöske. Sand i kalsongerna hade han också.

Helvete.

Han vred försiktigt på huvudet och såg havet sträcka sig ändlöst tills det försvann i horisonten. Ett minne strök längs med honom, inte helt olikt vågorna; en fest, borttappade vänner, en bakgata, någon som sa "Frode, snakker icke norsk", famlande fingrar som drog in honom genom en dörr, en bädd av frigolit, doften av smält plast, en fogsvans med roststänk, något kallt och vasst mot underarmen, en trasa med eter och sedan ...mörker.

Det kunde vara hans sista minne, det var svårt att avgöra eftersom det också var det enda han mindes. Att bli nedsövd i en gränd var ett stort steg från att spolas iland på en främmande strand, så någonting måste ha skett däremellan.

Men vad?"

(Rent spekulativt alltså.)