"Keuöök" - ett fonetiskt mysterium

Tidigare sägs det ha funnits en man i Fredrika, ett original, som då han var ute och festade alltid kände tvånget att gå ut ur huset, ställa sig på bron och skrika. Han blev så till sig av feststämningen att all glädje inte kunde rymmas i kroppen, så därför gick han ut och skrek rakt in i natten. Det blev liksom som en säkerhetsventil då glädjetrycket blev för högt.

Det skulle kunna vara det finaste man kan göra, det renaste, simplaste och mest grundläggande sättet att visa sitt nöje, genom att släppa ut ett glädjetjut i natten. Som en mistlur som sprider glädje, typ.

Men egentligen skrek han inte och inte heller ropade han. Han gick ut på bron för att "keuöök" - en dialektal motsvarighet till att vråla. "Jag måste ut och keuöök en stund" kunde mannen säga och sedan försvann han ut genom dörren.

Keuöök. Inte riktigt som den svenska versionen av engelskans synonym för tupp och inte kök med hårt k, utan någonting mittemellan. Keuöök.

Det är nästan omöjligt att förklara i skrift och återge med bokstäver, men fonetiskt skulle det kunna vara ungefär såhär:

Keuöök.