Imorgon ska jag fara till läkaren för att göra ett hörselprov. Det finns inget som är mer nedstämmande än det, mätandet och konstaterandet av en defekt som inte går att göra något åt. Det blir så slutgiltigt då man får det på papper. Svart på vitt.
Hellre skulle jag springa ett gatlopp naken än att behöva genomlida provtantens "Det är det här ljudet du ska lyssna efter" samtidigt som hon rattar fram tonvalsljud och något som låter som valsång på sitt specialgjorda mixerbord.
Därför har jag varit på ett väldigt stingsligt humör idag och eftersom jag inte kan ta ut det på hyresgästerna eller pelletspannorna var jag tvungen att avreagera mig på det mest tacksamma offret av alla - gammkroppen.
Träning har alltid varit en buffertzon mot den olustiga känslan i det där slutgiltiga konstaterandet. Så när det börjar märkas att kroppen åldras och sånt där som tidigare gav med sig efter en dag klamrar sig fast i över en vecka och krämpor och sträckningar blivit tidens melodi spetsas stingsligheten till ytterligare.
Då det stora sönderfallet har börjat (jag har blivit Sovjetunionen 1991!) och kroppen liksom säger "Toto, I've a feeling we're not in Kansas anymore", får jag lust att tantsnäsa "Men gymmet är ju för fan mitt Kansas!" så att saliven stänker och senorna i halsen avtecknar sig under huden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar