Varje morgon drabbas jag av en paradox i det lilla då jag äter frukost. Müsli sägs ju vara väldigt mättande, men hur förklaras då det motsägelsefulla i att ju mer müsli jag rör ner i filen desto hungrigare blir jag en timme senare?
När müsli-grynen är så få att de får tallriken att geografiskt efterlikna Titicacasjöns övärld tycks mättnadskänslan hålla i sig fram till lunch medan en müsli/fil-blandning motsvarande samma densitet som betong skapar Afrikas horn-samhörighet redan efter en timme.
Ett mysterium.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar