I går såg jag Winter's Bone. Den var väldigt bra, långsam på ett sätt som är ovanligt för amerikanska filmer. I Hollywood målar man bara med den stora penseln och då försvinner ofta de fina dragen. "Bigger is better"-tänket fungerar bra på bio med en herrejösses-ljudanläggning bakom ryggen och det är också meningen med effektsökeriet - att det ska locka folk till biosalongerna. Det är nästan så att den film som dundrar mest också drar mest besökare, lite som att mock-bandet Spinal Tap kunde tacka sin framgång till att de som enda band kunde vrida upp förstärkarna till 11 istället för 10 i volym.
Det bästa med Winter's Bone var lågmäldheten. Det var dimmigt, disigt, regnigt och alldeles alldeles underbart. Det var en film om den lilla människan och ingenting stressades fram. Huvudpersonen ägnade en stor del av filmen till att gå mellan ställen och allt tycktes ske i realtid, till och med då hon tog på sig mössan.
Om det är något jag är svag för så är det långsamma filmer. Jag är en enorm sucker för filmer som t ex The Straight Story där en man kör åkgräsklippare tvärs över två delstater för att bli sams med sin bror, som efter en stroke är döende. Scenerna där John Deere-klipparen långsamt stånkar sig uppför backar gör mig mållös.
Om jag själv någon gång skulle regissera en film så skulle jag göra den så långsam att varje minut kändes som tio.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar