Okej, de varnade för det på förpackningen, det gjorde de.
"Kläm inte på tuben då du sticker hål i öppningen" stod det, "Limmet är mycket lättflytande". Och jag klämde inte heller, i alla fall inte i ordets rätta bemärkelse. Det var på sin höjd en ofrivillig muskelsammandragning, ett ögonblicks tappad muskelkontroll, som en ögonblinkning ungefär. Ändå rann superlimmet ut över handen.
Limmet fångade in tre fingrar, stelnade omedelbart och band ihop dem tajtare än all världens teambuilding. Om jag var Star Wars var fingrarna Han Solo och limmet karboniten som han gjuts fast i.
Jag satt i klistret (häh!) och eftersom jag inte ville ägna resten av livet till att resa runt i en freakshow och göra skugghundar försökte jag göra något åt det. Men det är vanskligt, det där med lim. Är man för våldsam kan mer än limmet lossna. "Vid ihopklistrad hud, dra inte utan bänd isär" rådde förpackningen därför kamratligt.
Så jag tog en skruvmejsel, knackade in i fingervecken och bände till. Limmet liksom suckade och handen gick tillbaka från tum- till fingervante igen.
Limflagor hängde kvar från fingrarna, som flaggor som saluterade en nyvunnen frihet och det var ett passande slut på en opassande fadäs.
(Och dammsugarmunstycket, det egentliga föremålet för limning, limmades senare och höll ihop i ...tio sekunder.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar