Jag brukar framhålla Twin Peaks(!) som världens bästa serie, mycket för att det är just det den är. Det är en serie så bra att det måste läggas till ett utropstecken efter namnet, för det är inget man säger utan något man utropar och hävdar.
Den första gången jag lade märke till Twin Peaks(!) var i boken Två nötcreme och en Moviebox där författarna, Filipåfredrik, ägnar ett helt kapitel till serien. Efter det beställde jag första säsongen på prov, såg hela boxen i ett svep under en natt och sedan dess har det varit en oändlig och villkorslös kärlekshistoria.
Vi dansade en sommar, serien och jag, och lika mycket som det har påverkat mig har det påverkat vardagen. Små saker kommer aldrig mer bli vad de en gång var. Efterverkningar.
Aldrig mer kan jag köpa sylt från BOB utan att tänka på seriens Bob, aldrig mer titta i spegeln då jag borstar tänderna utan att tänka "How's Annie?", aldrig mer köra förbi rondellen vid Coop Forum på Ersboda på hösten utan att se Glastonbury Grove framför mig och aldrig mer dricka kaffe utan att höra Dale Coopers röst i huvudet, "That's some damn good coffee!". Etc etc.
Det går inte en dag utan att jag tänker på någon som liknar någon, något som låter som något eller någonting som ser ut som någonting ur serien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar