Men tänk att sitta i en sunkig bar, plötsligt hivas upp på en kvinnas axel och bli förd upp till övervåningen. I ena ögonblicket blickar man ner i ölskummet medan bordsgrannen knastrande skalar jordnötter och i nästa är skorna en meter ovanför golvet medan det sprakar i den lyftande kvinnans ryggkotor.
Hur skulle tankarna gå under luftfärden? Skulle det vara svårt att andas med kvinnans nyckelben intryckt i magen? Skulle tiden kännas snabb eller långsam då man kånkades ut genom barens bakdörr, förbi den gläntande toalettdörren och den flimrande lysrörsbelysningen där bakom, vidare upp för en sliten marmortrappa och in genom en nikotingul dörr där handtaget sitter löst?
Det ligger en inte helt oäven tjusning över tanken, åtminstone tills den egentliga anledningen till varför man befinner sig på övervåningen uppdagas...
Men det förstås, om man som jag väger närmare tresiffrigt skulle det krävas att den hivande kvinnan är distriktsmästarinna i styrkelyft och det kan jag leva utan (tänk bara på krockvåldet! Som att bli överkörd av en timmerbil).
2 kommentarer:
"Det ligger en inte helt oäven tjusning över tanken, åtminstone tills den egentliga anledningen till varför man befinner sig på övervåningen uppdagas..."
Tjusningen skulle alltså enbart ligga i färden?
Lite Karin Boye-poetiskt. :)
Tjusningen ligger i den totala förvåningen i att hamna i en oväntad situation, en förvåning som dock förvandlas till skräck då begreppet "tagen med storm" visar sig övergå till "tagen med våld".
Skicka en kommentar