Just i detta ögonblick håller jag på att se filmen "The man who wasn't there" med Billy Bob Thornton. Jag gillar Billy Bob Thornton. Jag gillar sättet han alltid har en cigarett i mungipan och muttrar och mumlar fram sina repliker, som i en typisk film noir.
Överlag ligger det något visst över filmer med män som mumlar. Ta trailern till True Grit som exempel (åh, så gärna jag vill se den filmen!) där Jeff Bridges muttrar fram "Shot or killed?" som svar på frågan om hur många han skjutit. Mumlande i film visar på att mumlaren är en tough guy, en sån som flippar the bird genom att prata otydligt. Mumlaren tar kommandot indirekt genom att tvinga övriga att stanna upp och lyssna, för hur ska de annars dechiffrera otydligheten i det som sägs? Mumlaren får ett övertag.
Kanske beror denna fascination på min egen röst, på mitt eget ofrivilliga mumlande. I min ungdoms grönska hade jag en mycket ljus röst. Om telefonen ringde och det var jag som svarade misstogs jag ofta för att vara min mamma. Pinsamt. Men då puberteten och målbrottet gjorde sitt intåg blev det ett annat ljud i skällan. Rösten sjönk som ett lod genom oktaverna och jag fick en mycket vacker röst. Även om det är sällan man får höra sin egen röst, så var den vacker. I alla fall just då (en gång, i Björna, drogs slutsatsen att min pappa körde väghyvel enkomt på grund av min röst, den lät som ett grustag sas det - en komplimang från arbetarklassen). Men sen hände något, det var som om en hinna lades över stämbanden och gjorde att jag började prata otydligt. Mumlande. Rösten beslöjades.
Tyvärr är det så att mumlande i verkligheten skiljer sig från mumlande i film; IRL finns det ingen som stannar upp för att lyssna. Det gäller istället att tala tydligt, "att tala ur skägget".
I verkligheten finns det inga mumlande tough guys.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar