I samband med torsdagens cykelolyckshändelse (som jag väljer att kalla det…) så reagerade jag på samma sätt som alla tycks göra då de halkar – jag reste mig upp så fort jag kunde och med adrenalinet pumpande i kroppen (pådrivet av genans) tittade jag hastigt omkring mig för att se om någon sett mig. Och vad gör man då om någon sett? Om ja: skrocka till och skaka på huvudet, sparka eventuellt lite på cykeln. Om nej: skyndsamt lämna olycksplatsen. Jag hade tur, ingen såg mig och min fadäs, så jag trampade iväg för allt vad tygen höll.
Det ligger ju en enorm genans i att ramla, det stämmer inte överens med vår självbild. Vi är som straight guys i komediserier – vi är så ”stiffa” att möjligheten att vi ska ramla inte ens finns på kartan och OM vi ramlar så innebär det att vi inte är förberedda. Då tas vi med guarden nere och exponeras på det där "dratta-på-ändan-sättet" som bara händer amerikaner i tv-program med roliga klipp.
(Och hela texten skrevs med vi-form för att jag inte vill tro att jag är ensam om att tänka så)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar