Idag cyklade jag omkull. Jag hade bråttom tillbaka till jobbet efter lunch, så bråttom att jag egentligen inte hade tid med en vurpa. Vurpan hade dock tid med mig, så jag drog det korta strået och stöp. Ibland händer det ju att det går väldigt långsamt, nästan i slowmotion, då en olycka inträffar (beror det verkligen på att hjärnan fokuserar 100 % på den stundande olyckan?), men idag gick det snabbt. I ena ögonblicket trampade jag för glatta livet och i nästa kastade det glatta underlaget omkull mig. Is 1 - Blankslitna cykeldäck 0.
Och hur halkigt var det då? Jo, jag och cykeln gled 7 meter upp för en backe ("ungdom på glid" höh!).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar