Äsch

Ska jag börja med ett ”Åh!” ett ”Blä!” eller kanske ett ”Gah!”?

Gah! (så får det bli) Så oerhört och bottenlöst nedstämd jag blir över mig själv och min förmåga i sociala sammanhang.

I lördags var jag ute i ”svängen”. Jag följde med Tobias till en fest hos hans klasskompis och efter det hamnade vi på nattklubben Schlagerklubben. Klientelet bestod av kvinnor i äldre medelåldern som i sin jakt efter den svunna ungdomen solariesolat så till den grad att de såg ut som soltorkade tomater. Där fanns också män i 30-års åldern med tribal tatueringar och begynnande lönn-fetma under de alldeles för tajta t-shirtarna (också de ett minne om en svunnen tid och en svunnen kropp). Och Dressmann-männen var förstås också där (dessutom var det otroligt många som hade skjortor med stort rutmönster på – alltså, tänk de ENORMA möjligheter det öppnar upp för en flanellflanör som mig själv!). Och normala människor. Och jag.

Jag. Jag som bara sitter där som ett fån och vantrivs. Ett fån – a fool. Alla konversationer tycks liksom väga hundra kilo och då orkar jag inte ens försöka höra vad folk säger (särskilt då bakgrundsljudet består av Linda Bengtzings greatest schlager hits på flygplansmotorsvolym). Det känns så oerhört meningslöst…

En liten inflikning: Den minnesstarke kommer kanske ihåg inlägget från december där jag skrev om hur Tobias agerade armbrytningshallick då han försökte ordna en match mellan mig och en bekants bekant till honom. Den där festen visade sig i alla fall bli en showdown (och så här i efterhand undrar jag om det inte var den enda anledningen till att jag blev bjuden). Man skulle kunna säga att det var Davids kamp mot Goliat då jag ställdes mot den 110kg tunge kolossen till motståndare. Eller så räcker det med att skriva att jag vann. Gott så.

Armbrytningen var kvällens höjdpunkt, men är 10 sekunders triumf verkligen värt smärtan som morgondagen kommer med?  Väger ”Jag fattar inte att du vann över den där bitiga kille… Åh, vrid upp volymen för fan, det är Basement Jaxx!” upp den ’rug-burn’ som blir resultatet av armbågens friktion mot bordet. Tveksamt! …men likväl så gör man det. Ivrigt påhejad av allehanda ingenjörstudenter är det svårt att säga nej.

Gah! Så jag hatar mig själv just vid dessa ögonblick, jag hatar att jag ältar dessa sociala stunder och jag hatar att jag hatar mig själv (vilket blir en slags motpol till låten ”Love to love you baby”). Men likväl utsätter jag mig för det gång på gång, enbart på grund av den enfaldiga tanken att det någon gång ska fungera. Flagellant, någon?


Det känns bara så... Äsch.