Sedan i måndags kan jag titulera mig som arbetsledare. Inte i egentlig bemärkelse förstås, som att jag skulle ha ett eget kontor, en egen fax och slips eller så, men det har börjat en ny person på jobbet som jag ska lära ut konsten (ironi) att bygga en dammsugare till. Den nye personen ska senare ersätta mig då jag slutar (och det ligger lite "Fantomen" och "Zorro" över att jag lär upp min efterträdare).
Då jag var fem år, på förskolans första dag, ställde jag mig upp på en stol och sa "Det är jag som är ledaren!". Men det är svårt att vara ledare, fråga bara Khaddafi. Mina tidigare erfarenheter av ledarskap är två somrars försök att få bångstyriga niondeklassare med total avsaknad av arbetsmoral att klippa gräs. Det är svårt.
I min roll som påhittad arbetsledare vill jag så smidigt som möjligt trissa upp ett högt arbetstempo, så att dammsugarkvoterna kan fyllas. Smidigt, där har ni nyckelordet, för jag kan inte bara storma in i rummet och kräva att den nye ska jobba i ett warp-speed tempo utan vidare (dessutom måste man tänka på att det krävs lite inskolning). Det krävs silkesvantar för sånt. Och tro. Tro som i att jag bäddar in arbetsorder genom att säga "Nu tror jag du får ta och skruva fast motorplattorna" eller "Jag tror du kan börja montera strömbrytare nu". Tanken med att använda ordet "tro" är att det liksom mjukar upp och tar bort de skarpa kanterna i befallningen.
Det är åtminstone vad jag vill tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar