Klondike

Under den tidigare frågestunden ("var det verkligen inget mer ni ville veta?" frågade han uppfordrande) handlade en av frågorna om vad som var det bästa med våren. Regnet i April (medveten versal) svarade jag då och det skulle jag också svara om jag fick frågan any given day. Svaret hade dock varit annorlunda om frågan ställts för femton år sen. Då hade jag svarat "Puckar!". Att leta puckar var under en period min barndoms största behållning och den uterink som vi har i Fredrika gav också puckletare sitt lystmäte

Dagar som idag, då solen skiner och det är plusgrader, är det perfekta förhållanden för att leta puckar och då är det lätt att bli så där sentimentalt nostalgisk som man bara blir av att tänka på en lycklig barndom. Ni som kommer från byn, ni vet vad det handlar om, men för en utomstående kan sägas att uterinken ligger belägen med en skogsdunge på ena kortsidan. Bland träden i dungen försvann åtminstone hundra puckar per säsong och oavsett hur man än letade så var pucken borta om den gick över sargen och hamnade i dungen, det var som Bermuda-triangeln. I alla fall tills våren, då vårsolen tinade fram dem. Då gällde det att vara snabbt på plats eftersom det fanns en viss konkurrens. Om man var där först på morgonen, så var det ibland som att snubbla över en förmögenhet.

Naturligtvis var puckarna olika mycket värda (åtminstone med dåtida logik); lägst i rang var de små barnpuckarna, de som knappt gick att skjuta med eftersom de bara var hälften så stora; sen kom de märkta puckarna, de som någon hade huggit in sitt namn i (oftast stod det "JA" på dem, efter att puckmogulen Jonas Andersson huggit in sina initialer med kniv); därefter kom omärkta puckar, "köpepuckar"; bäst var de som hade NHL-emblem (och om jag minns rätt så var det bara sonen i en inflyttad samefamilj som hade en sådan puck. Status!).

Jag minns särskilt ett tillfälle - en söndag under SM-finalserien i hockey 1996 - då jag gick iväg till hockeyplanen för att spana efter puckar. Jag var knappt gammal nog för att kunna avfyra ett slagskott, men med en nioårings logik så var puckar status. Ju fler desto bättre, så därför ville jag se efter om det fanns några att utöka min samling med. Och det fanns det! Överallt låg svarta gummitrissor och blänkte och orsakade överbelastning i hjärnans glädjesystem för en helgledig nioåring. Jag hade overall på mig och jag minns att jag hittade så många puckar att jag fyllde båda overallens ben. Dessutom hittade jag två bandybollar och en tennisboll. Det var som en hockeyversion av Klondike! Jag skyndade hem, stapplande med benen nedtyngda av puckar, för att berätta (och skryta) för Jonas om hur det hade gått i min skattjakt. "Luleå vann!" var det enda han svarade.

Alltså, så oerhört töntigt det måste vara att läsa det här inlägget, men ni skulle ha varit med back in the days!