Då man ser bilden kan man riktigt tänka sig hur ägaren till bilen övermannades av snöstormen.
Hur snön yrde över vindrutan så att vägen och världen där utanför brusade vit som en tv med dålig mottagning. Hur den muntra tanken på att få komma hem, öppna kylen och sprätta en kall Pabst (vi är ju i USA trots allt) ersattes med tvivel om att någonsin komma hem över huvudtaget. Hur paniken började som ett irriterande kliande vid vänstra tinningen och därefter spred sig vidare ut i kroppen. Hur hastigheten sjönk samtidigt som oron steg. Hur bilen sladdade till, tvekade och sedan fastnade i en snödriva som blåst in på vägen. Hur kroppen plötsligt kändes tung, som om den tidigare muntra tanken om hemmet nu förvandlats till ett blysänke. Hur vinden fick snön att dansa fram över bilens motorhuv med den sortens kyliga elegans som endast den nära förestående döden kunde överträffa. Hur uppgivenheten slog som en slägga, "Så det är så här det slutar? I bilen. Ensam". Hur ett hopp tändes av att det gick en människa i röd parkas där framme, 300 meter framför bilen. Hur hoppet ersattes av tvivel: var det bara en synvilla, ett elakt spratt av kung Bore? Hur den där människan vinkade på ett sätt som gjorde att det omöjligt kunde vara en illusion. Hur armen, som tidigare tycktes väga tre ton, nu var lätt - närmast viktlös - och rördes mot handtaget. Hur det kändes som att det var någon annans fingrar på någon annans hand som öppnade dörren. Hur dörren slets ur handen då vinden fick tag i den...
Eller nåt.
Men det krävs knappast något geni för att inse att det inte är vidare smart att lämna en bildörr öppen under en snöstorm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar