Idag åkte jag och AT Konstvägenloppet. Klockan 11 gick starten och 45 km senare kom vi i mål. Det känns bäst att skriva så, för vi hade aldrig något med segern att göra. Vi blev sist, precis som förra året, och egentligen hade vi inga förhoppningar om att det skulle sluta på något annat sätt. När amatörer ställer upp i elitklassen brukar det sällan bli några Hollywoodslut.
Något jag däremot inte kan förstå är nervositeten som alltid kommer krypande innan starten går. Om man redan har ställt in sig på att bli sist så finns det inget att bli nervös över? Man kan ju inte bli sämre än sämst. Nej, hjärnspöken är vad det är, troligtvis något som ristades in i reptilhjärnan under barndomens löpartävlingar.
Men de två första milen gick bra! ...och sen säckade tekniken ihop fullständigt. Inom materialsporter som längdskidåkning är tekniken bokstavligt talat en livbåt. Så även för amatörer som mig själv, där tekniken tyvärr likt livbåtar "folds under pressure".
Jag vill dock tro att det ligger en moralisk seger i att bli sist. Om man blir sist så betyder det att man plågat sig själv under längst tid, att man genomfört en längre golgatavandring (överdramatisering!) än de övriga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar