Om man bortser från den nidbild av Norrland som programmet ger så är Dansbanan i Täfteå egentligen ett väldigt fint program. Visst, det är lite obekvämt att se hur dansbanans föreståndare, med tupén på sniskan, tvingar till sig kramar av campinggästerna ute på parkeringen, men ändå. Det är genuint på något sätt och även om SVT i sin jakt efter att återskapa en folkhemsversion av Ullared/Böda Camping (eller en Kungarna av Tylösand i censurerad norrländsk husvagnsversion om ni så vill) letar reda på de mest speciella av dansbesökarna, så är det ändå riktiga människor som är sig själva framför kameran. Töntigt men fint.
I kvällens program presenterades en man som var med i en singelklubb (Singelklubb i Umeå! Är det som Fight Club, typ?). Mannen, en hopplös romantiker, pratade om dansen som ett ömsesidigt kontrakt där det tilläts att talla på varandra (som en ömsesidig Gropingtimes day). Där och då blev det väldigt jobbigt att titta. Det blir ju lätt så då någon öppnar sitt hjärta lite för mycket och lite för snabbt inför någon de inte riktigt känner. Lite påtvingat intimt. Och lite töntigt också.
Där fanns den milt förståndshandikappade mannen med ett dansbandsintresse av närmast autistiska mått, som gick med byxorna så högt upphissade att han såg ut att vara tvungen att applicera armhålornas deodorant genom byxfickorna.
Där fanns "Flickorna Bus" som förkrökade i en husvagn och förde statistik över promillehalten och sjöng fräcka snapsvisor. Töntigt det med, men samtidigt uppfriskande med inslag av "kvinnor kan" (även om det var nidbildande).
Töntigt alltså, precis som styrdanser brukar vara (inbillar jag mig i alla fall), men jag blev så glad av att se det. Riktiga människor som sagt, i riktiga situationer och med riktiga problem. För mitt i alltihop presenterades Ragnhild, "Åh, inte ännu en av dessa märkliga leopardmönstrade tanter som sminkar sig för mycket och går omkring i lurviga jackor" tänkte jag då hon först kom in i bild. Men, MEN, det visade sig att Ragnhild under lång tid levt tillsammans med en svartsjuk och psykiskt och fysiskt misshandlande make och att hon först vid 50 års ålder kommit underfund med att hon faktisk var en människa med ett värde. Och då blev det genast annorlunda, även om programmet som sådant inte ger den inramning ett sådant livsöde egentligen förtjänar, det blev med ens fint att hon åkte iväg för att dansa på lördagskvällarna.
Programmet värmer i hjärtat på samma sätt som Lite Sällskap gjorde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar