Idag har det varit en sällsamt tråkig dag. Allt har varit sämre än vanligt, grått och trist och långsamt, som om någon vridit ner en dimmer och hällt sirap i tidens kugghjul. Då allt är sådär tråkigt som det bara tycks kunna bli på vardagar känns allt meningslöst. Man liksom förlorar sig själv i sig själv och sjunker ner i en spiral av självömkan. Man drunknar. Tills det mitt i radioskvalet spelas något annorlunda än Di Levas pervo-osande version av Sträck ut din hand och man vaknar upp ur depressionsslummern. Som t ex California Blue med Roy Orbison. Även om strofen "working all day and the sun don't shine" inte precis lyfte humöret så blev jag lite nostalgisk ändå.
Skulle jag försöka beskriva högstadietiden med en låt så skulle det bli California Blue. Det ska sägas direkt att jag och de andra inte definierade coolhet under högstadiet. Egentligen är det ju den tiden som man ska revoltera: man ska tjuvröka, snusa, slå sönder saker, svära och allmänt bete sig som en hormonrusning gone wrong. Men inte vi. Vi satt i skolans uppehållsrum på rasterna (hur tänkte man egentligen då man trodde att 75 cm tjocka betongväggar skulle stå emot atombomber?). Vi satt där och spelade musik, typ som Ferdinand sitter under sin korkek. Ibland var det lite revolt ändå, som då vi spelade Dunder & snus med Eddie Meduza på hög volym tills lokalvårdaren stormade in och gav oss en rejäl avhyvling (vilket kväste alla framtida revolutionstendenser). Så oftast blev det en skiva med svenska rock'n'roll-artister som jag hade beställt från Ginza. En av låtarna var California Blue och den gick varm på skivspelaren. Det var, och är fortfarande, en mycket fin låt. Och det var fint att bara sitta där och spela musik också.
En annan gång, då AT fyllde sexton, spelade vi 16 Candles och det var fint det med.
Ack minnen och att få minnas tillbaka till en bättre tid...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar