Jag såg nyss I rymden finns inga känslor och den var bra. Den var bland de bästa svenska filmer jag har sett, men ändå var det inte en jättebra film och den får inte mer än 3 av 5 flanellskjortor (eller vad som nu ska agera bedömningsskala). Är det en förmildrande omständighet att filmer är svenska? Ska de sättas på en piedestal och förhärligas? Är svensk film som en person med svaga nerver som bör behandlas med silkesvantar?
...och på tal om svensk film, vem kom egentligen på namnet till den nya Åsa-Nisse filmen, Wälkom to Knohult? OM det hade varit en originalfilm med Åsa-Nisse från 60-talet så hade titeln inte varit så mycket att orda om, då var engelskan lite främmande och tolererade att skojas med. Då var det festligt med engelska, men nu är engelska ett standardspråk. John Cleese sa en gång att svenskar pratar bättre engelska än engelsmännen själva och därför blir filmtiteln liksom ett hån mot oss själva. Den förlöjligar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar