Paranoid Android

(Okej, det här inläggets relevans rättfärdigas enbart av ordvitsandet i rubriken.)

Strax efter jul fick jag ett passionerat infall och lustköpte en ny tv (om det är någonting som jag verkligen älskar så är det hemelektronik). Det var den andra teven inom loppet av ett år och bara det är ett faktum som understryker min plötsliga jakt efter snabba kickar (ungefär som när sexmissbrukare söker sig till underklädesavdelningen i Ellos-katalogen).

Den utger sig för att vara SMART, teven (med versaler och allt). Det är ett självsäkert uttalande som visserligen låter bra och säkert skulle se bra ut i ett framtida cv, men i verkligheten är teven ingen Stephen Hawking. Om den nu ska vara så SMART som den utger sig för att vara, hur kommer det sig då att det inte går att koppla ett tangentbord till tv:n? Att göra Youtube-sökningar via fjärrkontrollen är som att renskriva lagboken med pekfingervalsen - en tidsödande tålamodsprövning av bibliska mått.

En möjlig lösning är att synka telefonen med teven via en app och en router, men det fungerar inte eftersom jag låst routern på en bandbredd som inte telefonens wifi klarar av. Jag vågar inte heller ändra routerns inställningar av rädsla för att någon av grannarna ska gerilla-kapa den ändrade frekvensen och störa ut Internet för mig.

INNAN telefonens nätverksbegränsningar visade sig hade den dock nekat mig tillträde till app-marknaden eftersom den inte litade på Googles säkerhet. När telefoner gör så, så blir det liksom en motsvarighet till människans torgskräck. Plötsligt hade min telefon blivit Catherine Deneuve i filmen Repulsion; den låste in sig, vägrade att gå ut och vägrade att släppa in någon.

Den hade blivit en paranoid android.