Äta ute ensam

I onsdags, då jag var i Lycksele, hade jag tänkt stanna till för att äta innan jag åkte hem. På gymmet kvällen innan hade min vän AT byggt upp en närmast matpornografisk bild av superskrovmålet på Frassses och därför tänkte jag att det vore värt att prova då jag ändå befann mig i Lycksele. When in Rome, som Påven brukar säga. Men det blev en alltför stor pärs, så jag lät bli.

Jag gillar det inte, att äta ute ensam. Det känns som att det finns något oerhört spänt och uppgivet med det. Inte så att det är något fel med det, folk i farten brukar ju ofta äta själva på restauranger (som the Stranger i Big Lebowski t ex), men det är en grad av avslappning som jag aldrig kommer att uppnå. Äter man ensam ute så är man ju ...ensam. Och om man är så märkbart ensam är det bara en tidsfråga innan gubbar som andas visslande genom näsan och har ljusbeige dunjacka, stentvättade jeans och "snabba" skor kommer fram till bordet och stånkar fram "Å här sitter du ensam" samtidigt som de sätter sig bredvid och inte mittemot dig.

Det var en risk jag inte var villig att ta i onsdags, så därför åkte jag hem och värmde en fiskgratäng i mikron istället.

Gott så.