Ikväll, ungefär samtidigt som På spåret började, började jag blöda näsblod. Det blödde och blödde och ville aldrig sluta. Handfatet färgades rött och det stänkte upp efter väggarna på ett sätt som inte setts sedan Jack the Ripper sprättade glädjeflickor i smogdimmans London.
Lösningen mot näsblod är densamma som för att bevara maffiahemligheter - man måste stoppa läckan. Så jag stoppade näsan full med bomull, tryckte på tills det inte rymdes mer och lät sedan tiden ha sin gång. Dessvärre får blod bomull att svälla (en kunskap ni kan ha i bakhuvudet om ni någon gång får för er att mörda någon), så när det väl slutade blöda ur näsan hade tussen svällt så mycket att näsvingen sprack ...och började blöda.
Så, ett litet visdomsord till kvinnor: Vad är väl att klämma ut ett barn jämfört med att dra ut en blodindränkt bomullstuss?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar