När jag gick i förskolan sa en av mina kompisar att det var det starkaste som fanns, att det hette så - "pirri pirri" - för att det liksom började pirra i magen efter att man hade ätit det. Så starkt var det att det pirrade och brände, sa han.
Efter att min förskolekompis jämställt kryddan med vad mitt nutida jag skulle ha definierat som någon form av STD (eller annan djungelsjuka) så vågade jag aldrig prova Piri piri. Det var en krydda som aldrig ingick i mammas matlagning och därför fanns inte heller någon äventyrslusta i att prova heller. Förrän i onsdags, då jag såg en burk i kryddhyllan på ICA.
Med orden från förskolans lekplats färskt i minne tänkte jag till en början vara försiktig med kryddningen. Pirr i magen vill man ju inte ha. Men sen tänkte jag att jag ju faktiskt tycker om kryddstark mat och att de var fasligt små, de där Piri piri-frukterna i burken. Därför gick jag in i kryddningen med samma inställning som mannen i Fredrika som hällde 30 suketter i sitt kaffe (och som senare tvingade kommunens hälsoinspektör att analysera kranvattnet eftersom kaffet smakade konstigt).
Det blev inte särskilt starkt, åtminstone inte till en början, men smaken liksom evolverade och växte till sig i kylskåpet. Utveckling: middagen i söndags - perfekt smaksättning; lunchen i går - lite för starkt; lunchen idag - mycket för starkt; lunchen imorgon - dödlig.
Men det är väl som gubbarna på byn brukar säga: "Det som inte dödar, det pirrar".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar