Under perioden 2004 - 2007 pratade jag i telefon ungefär 20 gånger. Sammanlagt. Aldrig någonsin frivilligt och alltid med en känsla av panik. Det var i min hörselnedsättnings första skede och en så enkel sak som att ringa ett samtal blev plötsligt väldigt svårt.
Så jag undvek telefonsamtal så långt det var möjligt och, tja, det är ju inte precis som att cykla, det där med att prata i telefon.
Nu, med ett jobb som till viss del handlar om att göra beställningar osv, så märks den där ringrostigheten i telefonerandet.
Man glömmer ju hur man gör. Kanske inte själva mekaniken i att slå ett nummer och presentera sig, men allt det andra. Som att göra en smidig avslutning av samtalet utan att det blir någon form av mexican standoff innan man lägger på luren...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar