Men OM det nu skulle vara så att en sådan stor kändis som Fredrik Wikingsson klickat sig in på min lilla blogg, så innebär det att det faktiskt skulle kunna hända igen och det innebär i sin tur automatiskt massiva mängder prestationsångest. För det är ju nu jag ska leverera och visa mig från min bästa sida.
Det är ungefär som då man gick i första klass och skulle försöka imponera på de stora pojkarna i högstadiet genom att göra ett trick med cykeln, springa snabbt eller spotta långt - allt för att vinna ett ögonblicks acceptans och tio sekunders gunst. Ibland lyckades det och man fick en sympati-high-five, men oftast slutade det med att man ramlade, skrapade upp - de redan (med Turtlesmärken) lappade - byxorna och sedan fick höra de stora pojkarna hånfullt skratta gnisslande målbrottsskratt.
Men det här är nästan värre, här kan jag ju inte visa hur långt jag spottar...
Kanske blir det som för Brian Wilson, som enligt rykten efter ett sammanbrott låste in sig i sitt rum i fyra och ett halvt år tillsammans med ett par långpannor brownies, lite braj, ett par gigantiska stereohörlurar och sin egen ensamhet.
...så om ni ser mig skäggfjunig och sockerkaketjock, då vet ni vad som hänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar