Inatt råkade jag ut för fadäsen med att få punktering på bilen. Jag fick möte med en lastbil, bländades och körde ner i det största av alla slukhål längs hela riksväg 92. "Klonk!" lät det först och sedan det omisskänliga "Flap! flap! flap!" (icke att förväxla med "Fap fap fap") från höger framhjul. Luften gick ur däcket och mig själv då jag sakta tvingades rulla in bilen på närmsta avfartsväg.
Turligt nog var det min morbrors diesellokomotiv jag körde, hade det varit en mindre bil, med smalare spårvidd, hade det kunnat sluta riktig illa (hade slukhålet då blivit min vattenfyllda grav?). Oturligt nog var det min morbrors diesellokomotiv jag körde, det är ju aldrig roligt att ha sönder något som man inte äger själv.
Punktering, mitt ute i obygden, mitt ute i kolsvarta natten. I mitt stilla sinne tänkte jag tacksamt vilken tur det är att jag har ett stilla sinne, det lönar sig trots allt aldrig att drabbas av panik (låt det bli dagens moralkaka, kids). En snabb inventering i verktygslådan visade (vad som senare skulle visa sig vara felaktigt) att det saknades rätt nyckel för att få bort skyddskåpan till fälgen och därför var jag tvungen att ringa mina morföräldrar för att be dem komma med rätt verktyg. Det är något som jag tycker är överväldigande fantastiskt, att kunna ringa om vadsomhelst och få hjälp närsomhelst.
Och hur gick det då? Jag säger som vinnaren efter ett lopp Formel 1 - "Det hade inte varit möjligt utan teamet i ryggen".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar