Idag var jag till Umeå för att köpa tavelramar. Tidigare har jag tillämpat någon form av passiv vägg-laestadianism då väggarna i lägenheten gapat tomma. Förutom en liten fisketavla på Johnny Cash i köket har tapeterna utgjort den enda utsmyckningen. Inga tavlor, inga posters, ingenting. Tills idag, då jag gjorde slag i saken och köpte diverse saker att hänga upp.
Men det är svårt, det där med att inreda. Ett hus blir ju inte ett hem förrän det fått en personlig prägel och samma sak borde logiskt sett också gälla en lägenhet. "Det är ofta det lilla som är det stora", som Ernst Kirchsteiger kryptiskt sa för att med andra ord förklara att det är detaljerna som gör helheten. Det ska vara både personligt och snyggt, något som verkar vara nästan omöjligt att kombinera.
Jag tror att överlag är kvinnor bättre på att inreda (borde jag ringa Lulu Carter för hjälp?), de har lite bättre fingertoppskänsla och ser vad som fungerar och inte fungerar ihop.
Men nu sitter de där i alla fall, de där tavlorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar