Jag är en ganska neurotisk person då det kommer till det här med kroppen. Jag vet inte vad det beror på, men av någon anledning känns det som ett brott mot jantelagen att klä sig i något som visar mer hud än vad en t-shirt gör. Som att andra tror att jag tror att jag är "något" (and a bag of potato chips) om jag skulle gå topless, bara för att jag brukar träna ibland.
Det har blivit ett hjärnspöke. Men så har det å andra sidan varit hela livet, även innan gymmet och jag fann varandra. Det har alltid känts så naket att vara halvnaken.
Att bli bekväm i ett linne var väldigt svårforcerat och då jag väl lyckats mota bort det hjärnspöket var det en enorm personlig triumf. Bara en sån sak, som är vardag för de allra flesta. Jag tror därför inte att ni riktigt kan förstå den enorma segern i att, under löppasset idag, samla modet till att slopa linnet och springa barbröstad.
Visst, tidigare nämnda linne har gett mig en farmers tan 3000 och visst, med rådande fysiska status ser jag ut som en förvuxen kerub; men likväl så var det ett första steg mot en förändring.
Som hemsnickrad psykoterapi, typ.
Förebyggande disclaimer: det är inte så att jag skäms över min figur eller så, träning fem dagar i veckan har avancerat mig till i alla fall någon form av butterface-status. Det är inte där skon klämmer (så ingen får för sig att det här inlägget skulle vara ett sneaky sätt att fiska efter "kom-igen-för-fan-upp-med-hakorna-komplimanger")
1 kommentar:
Även om jag kommenterar anonymt, känner jag mig inte riktigt bekväm med att sätta saker (som kan misstolkas av andra som läser) på pränt officiellt. Därför nöjer jag mig med att säga detta:
Se dig i spegeln människa!
Skicka en kommentar