Idag hade min lillasyster sin student. Det var mycket fint, precis som ett studentfirande ska vara. Estet-eleverna underhöll med musik och eleverna på byggprogrammet underhöll genom att vara lite för berusade. Precis som det brukar vara. Lärarkören rev dock ned de största applåderna då de gjorde ett medley på bl a Eric Saades Popular (och de lärare som jag hade som gymnasist verkade inte ha åldrats en dag sen jag slutade, står tiden stilla i Lycksele?). Varmt var det också, både inne i sporthallen och ute i solen.
Då vi väntade på att examensfirarna skulle komma ut till fotbollsplanen, så att vi kunde vifta med plakat och överlämna presenter, satt vi uppe på de närliggande läktarna. Ovanför oss stod solen i zenith och det var f-r-uktansvärt varmt, nästan som att ha en blåslampa i nacken. Därför gjorde jag det vågade draget att ta av mig skjortan. Jag hade ett linne under, eller som vi säger i Fredrika - ett muskellinne.
Jag är en ganska nojig person, särskilt när det gäller kläder (skriver jag någonsin om något annat än klädinkompabiliteten?). Vanligtvis brukar jag därför inte ha linne på mig in public eftersom jag har fått för mig att folk tror att jag då tror mig vara märkvärdig och att linnet är ett sätt att skryta över att jag tränar. Det blir liksom ett brott mot jante-lagen och därför har användandet av linnen begränsats till främst området mellan skyltarna som förkunnar att Fredrika börjar respektive tar slut. I mitt huvud har linnet varit tabu utanför byn, men idag, då jag såg hur ett par andra killar (som Niklas Wikegård skulle ha definierat som "sugrör som aldrig sett skymten av ett gymkort") gick omkring i linne så tänkte jag att det var dags att bryta gamla tankemönster.
Det kan ha berott på gårdagens Dorotea-boost av självförtroendet, men idag var dagen då muskellinnet utvidgade sitt territorium.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar