Dorotea

Idag var jag i Dorotea för att hjälpa mormor och morfar att hämta en soffa som de hade köpt via en annons på Blocket.

Jag tycker att det är fel att kalla en annan människa ful. Det är en sån där "kasta sten i glashus"-grej som man helst bör undvika, dels för att det inte är särskilt "karmakompatibelt" och dels för att det är väldigt lågt att attackera en annan människas utseende. Kvinnan som sålde soffan kan därför med bästa välmening beskrivas som innehavare av kraftig benstomme (som förde tankarna till fackverksstommen längst ner på Eiffeltornet - ett stabilt bygge). Benstommen kläddes med diverse piercings, blonderat hår och en stor snus för att på så sätt bilda en helhet.

Men hon var väldigt trevlig och erbjöd sig att hjälpa till att bära soffan nedför trapporna (naturligtvis fanns soffan högst upp i vad som kan ha varit Doroteas högsta hus, vem hade förväntat sig något annat?), något som morfar dock tjurskalligt tackade nej till.

När vi sedan burit ner soffan och höll på att lyfta upp den på släpvagnen kom kvinnan ut ut huset, satte sig i en Audi från sent 90-tal och körde sedan iväg i hög fart. Det var liksom pricken över i:et.

På samma sätt som jag i förrgår spekulerade i självbilden hos en klick norrländska män så finns det kvinnor i inlandet som följer en tydlig mall. Kalla det gärna en grov generalisering om ni vill, för det är precis vad det är. Dessa kvinnor tog sig aldrig utanför kommungränsen, de blev gravida i tidig ålder och började därför att jobba sent, oregelbundna arbetstider och ännu mer oregelbundna matvanor har satt sina spår på benstommen och orsakat ett eskalerande nikotinbehov och det de anser vara det tydligaste tecknet på att ha lyckats i livet är att ha råd att köpa en tysk bil från sent 90-tal eller tidigt 00-tal.

Skulle jag någon gång få möjligheten att skriva skönlitteratur om Norrlands inland, så skulle en sådan kvinna få spela huvudkaraktären.

(Förebyggande disclaimer: Det är naturligtvis inte tänkt att jag ska framstå som bättre än dessa kvinnor och på något vis försöker klanka ner på dem och deras liv. Det absolut bästa och finaste jag vet är enkla människor, som kvinnan ovan. Enkla människor är genuint äkta och det är en egenskap som ska framhävas och som förtjänar ett bättre öde än att försvinna i en stereotypisering)