Trots att den där killen på bussen aldrig kunde vara tyst så blev jag faktiskt till en början glad att han pratade med mig. Sist en för mig främmande person inledde ett samtal med mig på bussen var i samband med vinter-OS 2006 då en äldre kvinna tyckte att det var synd att Per Elofsson inte kunde vara med.
En annan sak, men med ungefär samma innebörd är att det aldrig är någon som sätter sig bredvid mig på lokalbussarna i Umeå, inte ens då de är knökfulla (både bussarna och passagerarna). Folk väljer hellre att stå i mittgången än att sitta bredvid mig.
Det måste bero på ett dåligt första intryck. Ett första intryck så illa att det får folk att rygga tillbaka, som katter och vampyrer ni vet (i alla fall ni som sett Låt den rätte komma in). Och världens sämsta första intryck kan i sin tur tillskrivas ett slutet kroppsspråk. Jag har en sån där dålig hållning som får det att klia i fingrarna på sadistiska innehavare av sträckbänkar.
En dålig hållning ger ett slutet intryck och ser inte särskilt inbjudande ut. Det är ungefär som att en affär med igenspikade fönster inte drar till sig så många kunder. Det fungerar liksom som en sköld.
Inte så att det är något jag gör medvetet, det bara blir så. Om nacken tillåts "hänga" en bit så kommer mina öron närmare den som pratar utan att jag behöver luta mig fram så mycket (och bli sådär sydländskt närgången) för att höra vad en person säger. Sen har jag liksom fastnat i den ställningen.
Sloka med nacken och dra upp axlarna, svårare än så är det inte att bygga sin egen motsvarighet till Stålmannens Fortress of Solitude ...och ge världens sämsta första intryck på samma gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar