På fredag tar min lillasyster Emma studenten. Jag hoppas att hon får en fin dag och att det blir fint väder. På min student regnade det, men det gjorde inte så mycket eftersom jag aldrig någonsin har känt mig så stilig som jag gjorde då. Ni som följt den här bloggen ett tag vet att min klädinkompatibilitet är ett ständigt återkommande inslag. Men på studenten, där och då, nådde jag vad som kan ha varit mitt livs klädmässiga peak.
I onsdags var jag på en annan student, då min mamma tog sin examen, och om min egen student var mitt livs stiligaste ögonblick, så kan förra onsdagen ha varit, om inte motsatsen, så åtminstone ett stort misslyckande. Jag kände mig oerhört nedklädd bland alla de andra. Där fanns t ex en man i canadian tuxedo och en annan i en vintage motorcykeljacka (med fransar!) och såna outfits kan man omöjligen tävla mot.
Har ni någon gång känt det där behovet att överkompensera ett misslyckande, liksom för att bevisa för sig själv att det bara var ett litet snedsteg och inte alls ett hot mot det egna egot (eller kanske för att det är just ett hot det är och att överkompensationen därför tar plats)? Så tänkte jag i fredags då jag skulle iväg på middag hos JT och Maria. Jag tog på mig en kavaj, något som jag annars brukar spara till julafton. För att det inte skulle bli för snofsigt tog jag en Rolling Stones t-shirt istället för en skjorta (börjar Stones bli för mig vad Ed Hardy är för deltagarna i Jersey Shore?). Det får inte bli för mycket, tänkte jag och drog på mig ett par chinos för att sedan trampa iväg (och cykla fel fyra gånger innan jag kom fram).
Jag önskar att jag kunde säga att det verkligen blev en överkompensation mot onsdagen och att jag både såg och kände mig stilig. Men icke. Det såg ut som när små barn fyller år och själva får bestämma vad de ska ha på sig och väljer gummistövlar, Spindelmannen-mjukisbyxor, finskjorta och slips.
En salig blandning utan röd tråd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar