Jag vet inte om ni har läst Vredens druvor? Berättelsen om familjen Joad som lämnar depressionens Oklahoma för att söka lyckan i Kaliforniens fruktgårdar. De lastar in hela familjen och alla ägodelar i en gammal risig lastbil och drar iväg på vinst och förlust. Alla drömmar om ett bättre liv bärs upp och är beroende av lastbilen och därför kör den näst äldste sonen med varenda muskel i kroppen spänd och lystrar efter något som kan vara fel, något som skjuter deras framtidshopp i sank. Al Joad heter han förresten, sonen.
Just nu får jag till större delen av tiden klippa gräs på jobbet, precis samma sak som jag har gjort de två senaste somrarna och det är inte mig emot; solsken, frisk luft och en högre lön är bra motivationsfaktorer. Gräsklipparen som jag kör börjar dock vara opålitlig. Den är inte så gammal, men den har inte haft det lätt i livet (en formulering som om den används om en människa inte leder till vidare frågar, bara en stilla nick och ett medgivande hummande) och med en sån bakgrund är den lite sliten. Åldrad i förtid. Inte riktigt som familjen Joads lastbil, men nästan.
Det finns inte tid för mekaniska fel, alla maskiner måste fungera för att allt ska hinnas med. Gräset tar ingen hänsyn (vilket får mig att tänka på låten "And the grass won't pay no mind") och slutar inte växa bara för att vi står och väntar på beställda reservdelar. Då jag klipper gräset brukar jag därför försöka lyssna efter variationer i skramlet och känna om vibrationerna är annorlunda, allt för att undvika ett haveri.
Då känner jag mig precis som Al Joad (dock utan att få känslan av att vara gräsklippningens James Dean, som gestaltade Al Joad vid en filmatisering av boken).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar